De arbetar efter en amerikansk modell. I strukturerade gruppmöten får barnen lära sig agera på nya sätt – och sätta ord på sina känslor.
Trappans nio anställda jobbar framför allt förebyggande, de vill bryta mönster som kanske funnits inom en familj i generationer.

Åtta barn och två ledare. I Trappans ungdomsgrupper blir alla sedda, samtidigt som de får uppleva att andra har liknande erfarenheter som de. Och allting sker på ett mycket konkret sätt. Kan alla som har något rött på sig resa sig? Två ställer sig upp. Nu alla som spelar fotboll! Tre reser sig. Och, alla som har en mamma eller pappa som är alkoholist! Alla ställer sig upp.
– Det blir en sån gemenskap! De ser likheten, det är helt suveränt, säger Kerstin Lindhe, projektledare.
Att leva nära en missbrukare är att leva ett liv i andra hand. Hela vardagen kretsar kring att undanröja konsekvenserna av missbruket, och ju längre det pågår ju mer tappar man bort sig själv. Man har blivit medberoende.
-Barnen är en del av det här systemet och utvecklar en oerhörd känslighet för stämningar i hemmet, säger Lillemor Brånn, enhetschef och en av dem som var med och startade Trappan 1991.

Överlevnadsstrategier
Barn väljer olika strategier för att hantera situationen. De kan till exempel bli ansvarsfulla extravuxna, stökiga problembarn, helt osynliga eller en clown som försöker lätta upp stämningen. Men alla bär de mycket inom sig som de behöver hjälp att förstå.
– Barnen har ju anat och känt, men inte fått grepp om varför det är som det är. Ingen har förklarat, säger Kerstin Lindhe.
Utåt visar barnen inte sina äkta känslor. Men kanske upplevs de som bråkiga, orkar inte sitta still och får mycket skäll, eller som snälla, duktiga och – tysta. De tysta löper störst risk att glömmas bort. Att dessa barn ofta får jobbigt i skolan är inte så konstigt, menar Kerstin.
– Det är svårt att koncentrera sig när man hela tiden tänker på hur mamma har det hemma, förklarar hon.
På Trappan får barnen massor med kunskap om hur missbruk fungerar och hur det uppstår, och genom olika övningar och hemuppgifter lär de sig förstå vad som händer i familjen. De lär sig också att missbruket inte är deras fel och att de har rätt att må bra. Varje träff har ett speciellt tema; känslor, försvar, risker, gränser, familjen, skuld. Man spelar rollspel, jobbar med lera, målar och leker. Lillemor Brånn visar plastmuggar med ansikten som barnen målat. Hon lyfter en mugg med ett skrattande ansikte och visar att det finns en mugg till inuti. Här finns ett rött, mycket argt ansikte.
– Den visar vad som finns på insidan, säger hon.

Viktigt att få prata
Att lära sig sätta ord på sina upplevelser är väldigt viktigt. Många har aldrig pratat med någon om hur de har det. Den lättnad barnen känner när de fått prata är väldigt påtaglig.
– Då släpper mycket, och i lekarna efteråt blir det en väldig kraft i glädjen. Det lyfter verkligen, säger Lillemor Brånn.
Det finns några enkla regler på Trappan. Det som sägs i rummet stannar i rummet. Man har rätt att säga nej till en övning. Och man kommer i tid, eller hör av sig.
– Jag tror att den fasta strukturen känns trygg, säger Anne-Marie Nilsson, projektledare i gruppen för barn till föräldrar med psykiska problem.
Likheterna mellan de olika grupperna på Trappan är större än olikheterna. För oavsett vad som är problemet i familjen, så använder sig barnen av liknande strategier för att klara sig. Anne-Marie Nilsson tycker att psykiatrin ligger några steg efter missbruksvården när det gäller synen på familjen runt den sjuke. Den ser mer till individen. Men det håller på att förändras, bland annat finns ett förslag på att utse en barnambassadör på varje avdelning inom vuxenpsykiatrin. Men visst finns det också skillnader. Barnens erfarenheter i Anne-Marie Nilssons grupper kan vara ganska olika beroende på om föräldern har ångest, personlighetsstörning, psykos eller depression. Det blir svårare att generalisera.
– Det gäller att prata utifrån just de här barnens erfarenheter.
Kerstin Lindhe, som leder projektet för barn som upplevt våld, erbjuder i första hand enskilda samtal. Att ha upplevt psykiskt, fysiskt eller sexualiserat våld innebär ett svårt trauma, ofta dröjer det innan barn kan börjar prata om det.
– Våld hemma mellan de mest betydande människorna i ens liv blir så oerhört otryggt. Men efter en tid kan de som vill få delta i en grupp, förklarar hon.
Även i enskilda samtalen jobbar man mycket konkret. Först får barnet rekonstruera vad som hänt när det var ”allra värst”. Vilken pyjamas hade du på dig, vad hade ni ätit, vad var det på tv? De går igenom händelsen så att den får en början, en mitt och ett slut.
– Ofta säger barnen att de inte kan, att det är en enda gröt. ”De slogs jämt”. Men detaljerna hjälper till att läka, barnen får ett sammanhang, säger hon.
Barnet kan förstå sig själv bättre och börja tänka sig in i olika strategier för hur de ska göra om det händer igen. För det gör det oftast. Vem finns i närheten? En granne? Kan jag ringa någon?
– Att ha tänkt igenom och ha sånt i bakhuvudet ger trygghet, säger Kerstin Lindhe.

Att bryta mönster
Ungdomarna upptäcker ibland att de själva följer mönstret, att de ”accepterat” sin roll och gör sina val utifrån den. Kanske är de själva på väg in i missbruk, eller i en relation som ger dem den roll de är vana vid. Men det sker inte medvetet.
-Det är härligt att jobba med tonåringar som upptäcker att mycket hänger ihop med deras historia. Och att det finns alternativ!, säger Lillemor Brånn.
Men ingen av dem påstår att allt är enkelt. Att förstå räcker inte alltid.
– Den längsta halvmetern är den mellan hjärnan och hjärtat. Och är man medveten gör det ännu ondare att göra sina eländiga misstag ändå. Då behöver man hjälp att se alternativ och testa att de håller, säger Lillemor.
Trappan löser alltså inte alla problem utan blir snarare början på en resa där man lärt sig att det är tillåtet att må bra – även om föräldrarna mår dåligt. Och jobbiga erfarenheter är inte bara en nackdel. Man utvecklar många goda egenskaper när man har det svårt omkring sig, men de behöver bearbetas.
– Att vara lyhörd för sin omgivning är ju en talang, men man ska samtidigt må bra själv, säger Lillemor.
Grupphandledarna håller alltid kontakt med barnens föräldrar, det är viktigt att beskriva vad barnen gör. De förändras nämligen; tar större plats, säger ifrån och blir mindre anpassliga. Och det kan kännas hotfullt, samtidigt som det också kan påverka föräldrarna positivt. Trappan leder därför också föräldragrupper som, ofta parallellt med barnens träffar, diskuterar föräldraskap.
– Det är idealet, det blir en väldig skjuts. Vi pratar om att uttrycka känslor, visa närhet, sätta gränser, berättar Lillemor Brånn.
När barnen lämnar Trappan vet de att de alltid kan ringa när de behöver råd. Och det gör de, vilket är en av vinsterna.
– Ja, barnen från Trappan söker hjälp när de behöver och kan formulera sina bekymmer, säger Kerstin Lindhe.